Historia

Copyright ©  All Rights Reserved Kongsbacken HRC AB

Av: Hampus Östh Gustafsson

 

Varför kallas en plats i de småländska skogarna, långt ifrån huvudstaden, för Kongsbacken? För att finna svaret måste vi söka oss bakåt i den svenska historien.

 

I äldre historieskrivning har det talats om forntida fynd av bland annat flintknivar i området mellan Röhälla och Kongsbacken. Det har då spekulerats i att fynden skulle tyda på att platsen varit ett gränsområde mellan skilda och stridande folk. En sådan teori är svår att belägga, men pekar åtminstone på att det länge har varit mänsklig aktivitet i området. Teorin stöds också av det faktum att Holaveden har utgjort en naturlig gräns mellan Östergötland och Småland. Skogsområdet har därmed spelat en viktig roll i svensk geografi och historia.

 

Ett gränsområde blir lätt en mötesplats, men samtidigt undvek folk ofta att färdas genom Holaveden under medeltiden. I den oländiga terrängen och vilda skogen var en genomresa inte alldeles smärtfri. En berömd plats är Helvetets portar norr om Tenbäcken, som med sina stora flyttblock var ett tacksamt tillhåll för stråtrövare. Ändå företogs resor genom Holaveden. Man färdades då på de två landsvägarna Västra respektive Östra Holavedsvägen. Sistnämnda ledde förbi platsen där Kongsbacken ligger idag. På 1740-talet reste Carl von Linné genom Holaveden och lär då ha passerat Kongsbacken. Föga oväntat klagade han över den kuperade terrängen som gjorde resan påfrestande.

 

De båda Holavedsvägarna har blivit förknippade med den svenska kungamakten. Under medeltiden, när Sverige fortfarande var ett valkungadöme, brukade nyvalda kungar resa genom Svealand och norra Götaland för att bekräftas av de olika landskapens lagmän. Eriksgator genomfördes dock ibland även när valkungadömet hade avskaffats. Ibland har det föreslagits att de östgötska ombuden lämnade över kungen till hans småländska undersåtar vid Kongsbacken, men här saknas tillförlitliga uppgifter. Sannolikt har de flesta Eriksgator genomförts via Västra Holavedsvägen och kungen lär då ha överlämnats norr om Gränna.

 

Vi vet mer om resor som har företagits på Östra Holavedsvägen av kungligheter under de senaste århundradena. Gustav III reste där på 1770-talet och Karl XIV Johan år 1819. Särskilt detaljerade uppgifter finns om Karl Johans gemål, drottning Desideria, som reste förbi Kongsbacken 12 september 1848. För hennes resa genom Säby socken ansvarade kronolänsman Nils Fredrik Ekwall. Att eskortera en kunglighet var ingen liten uppgift. Projektet krävde en stor organisering.

 

Inte minst behövde hästarna bytas ut med jämna mellanrum. Kongsbacken var just en plats där de så kallade ”kungsskjutsarna” bytte hästar, förmodligen på gärdet mellan Kongsbacken och Furulid. Med stor sannolikhet anspelar namnet Kongsbacken på kungsskjutsarnas hästbyten, även om det också har föreslagits att det skulle kunna syfta på att egendomen eventuellt brutits ut från kunglig kronojord. Kungliga referenser i ortsnamn är inte ovanliga i området, utan återfinns i flera lokala namn som Kungsgölen, Kungshult och Kungshatt. Här märker vi alltså att namnet Kongsbacken trots allt inte är så underligt.

 

Vid namn omtalas Kongsbacken i handlingar redan 1791, men 1796 kan man läsa att en stuga blivit uppförd för ett antal år sedan och att jord uppbrutits till en kålgård. Kulturhistorikern Sigurd Pira har därmed slutit sig till att Kongsbacken och den krog som länge låg på platsen inrättades någon gång under Gustav III:s tid som kung (1771-1792), troligtvis genom kronolänsman Erik Lundberg. Kanske skedde detta också i samband med att Gustav III förstatligade brännvinsproduktionen i landet och anlade ett större antal kronobrännerier, föreslår Pira.

 

Men hur förlöpte då drottning Desiderias resa? Jo, hennes kortege skall ha anlänt till Kongsbacken vid fyratiden. 37 hästar väntade där. De hade uppbådats från gårdar i socknen. Att detta var en tung börda för bönderna framgår inte minst av en anekdot som Pira berättar. Det sades nämligen att en bonde som hade inställt sig med häst vid Kongsbacken blev förargad och berusad (kanske med dryck från Kongsbackens krog?) och därmed så ”djärv i sitt omdöme” att han ”lär ha fällt en hel del fula ord om Karl Johans gemål”. Detta ska ha rapporterats till länsman, men tydligen klarade sig bondens djärvhet utan påföljd.

 

Hästbytet vid Kongsbacken skedde i hast och redan någon timma senare anlände Desiderias kortege till Hesters gästgivaregård där de sannolikt intog en måltid. Kongsbacken låg väl till just som en mellanstation, på vägen mellan Säthälla och Hesters gästgivaregårdar. Enligt förordningar för skjutsorganisation på 1700-talet skulle sådana gästgivaregårdar ligga med cirka två mils avstånd.

 

Kongsbacken hade alltså en något annorlunda funktion än gästgivaregårdarna ovan. I kyrkboken 1820 benämns det som ”krog” och tio år senare som ”priviligierat näringsställe”. Som krog ska Kongsbacken ha verkat till mitten av 1800-talet för att sedan fungera som matställe och rastplats, enligt hembygdshistorikern Elis Kågén. Bland annat har Kongsbackens hembryggda öl omtalats. Några ägare bedrev, vid sidan av sitt jordbruk, även ett så kallat mälteri, där korn omvandlades till malt. Kanske kunde de sedan sälja sina produkter på marknaden i Löfstad/Tranås, vilken hade flyttats dit från Säby 1860. Tranås ökade betydelse lär dock ha minskat betydelsen av landsvägen som löpte intill Kongsbacken, inte minst när Östra stambanan drogs genom Tranås. Hästbyten behövdes inte längre när kungligheterna kunde färdas med tåg.

 

Resenärer har dock fortsatt att komma till Kongsbacken under 1900-talet, då det blivit omgjort till ett sjuk- och vilohem. Liknande inrättningar anlades i närområdet kring sekelskiftet: det stora sanatoriet Romanäs och hälsohemmet Furulid. Genom Stan van Baalens och Alexandra Frankhuizens försorg förvaltas nu Kongsbackens historiska arv vidare under 2000-talet. Det är en plats där kungliga hästbyten, mat, dryck och vård strålar samman – en plats för möten och vila.

 

 

Bibliografi:

Bergner, Torsten Sommen. Glimtar i backspegeln, Tranås, 2008.

Från Aggas till Öknen. Bygd och boende i gamla Säby, Tranås, 1978.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, Band 6, Stockholm, 1865.

Kågén, Elis, Tranås med omland, Tranås, 1973.

Kågén, Elis, Från Tranåsbygden. Åren 1780-1930, Tranås, 1975.

Kågén, Elis, Kring Sommens stränder, Tranås, 1978.

Pira, Sigurd,Gamla färdvägar och kultställen i Holaveden. Anteckningar och studier, Tranås, 1923.